oktober 27, 2005
Ge aldrig upp
Jag såg att fackförbundet SEKO var ute på stan och sålde in sin "Jag håller inte tyst"-kampanj till förbipasserande. Samma kväll får jag reda på att jag slipper mitt fackförbund SIF just för att jag inte håller tyst.
Trots att jag har lämnat SIFs verksamhetsområde och gått med i Journalistförbundet istället, och trots att handläggarna hos SIFs medlemsregister sade att jag inte "platsade" i förbundet längre ville de hålla kvar mig i tre extra månader för att "det står så i stadgarna". Jag tolkade stadgarna annorlunda. I tre månader skulle jag alltså betala medlemskap till två fackförbund. Det tog nästan två månader och en hel del telefonsamtal att slippa denna galenskap. Men jag fick rätt till slut, för att jag inte höll tyst, trots att facket ville att jag skulle hålla käften och rätta mig efter deras diffusa stadgar.
Posted by swepett at 1:06 FM | Comments (0) | TrackBack
september 28, 2005
Gamla sega fackförbund
Under mina år i IT-branschen spenderade jag mycket tid på att predika om fackets, eller i det minsta i alla fall a-kassans, fördelar och varför man skulle vara med. Mot mig hade jag en massa unga människor som tyckte det var helt okej att jobba dygnet runt. Företaget stod ju ändå för Joltcolan.
Nu är jag inte riktigt lika övertygad om fackets förträfflighet längre. Jag har just försökt byta från SIF till SJF och förutom att det tog en månad för SIF att överhuvudtaget gå med p åatt de inte har någon rätt att bestämma vilken a-kassa jag ska vara med i så tvingar de mig nu att stå kvar i förbundet ända till årsskiftet, trots att deras stadgar säger att jag inte behöver det om jag inte längre jobbar inom deras verksamhetsområde.
Problemet är att jag inte har någon fast anställning. Jag jobbar på timmar åt diverse arbetsgivare. Men när jag jobbar, då jobbar jag inte inom SIFs verksamhetsområde. Då säger SIFs logik att jag som detidsarbetande och stämplande under tre månader ska betala medlemsavgift till två fackförbund och sedan högre avgift till a-kassan. SIF vill inte gå med på att jag jobbar inom ett annt verksamhetsområde. Trots att SJF sätter vissa arbetskrav för att jag överhuvudtaget ska bli medlem. Har jag blivit medlem i SJF är det i sig alltså ett bevis för att jag inte hör till SIF längre. Men facken verkar konkurrera trots att de inte vill ha medlemmar som jobbar med fel saker och trots att de kanske borde samarbeta, för de jobbar ju ändå med samma sak, att hävda arbetarens rätt gentemot arbetsgivarna.
Under min tid i IT-branschen var argumenten mot facken oftast att de hade en antik inställning och inte förstod hur verkligheten i IT-branschen såg ut. Om en anställd hade förhandlat bort OB och förhandlat in fredagsöl och fri pizza så började facket yra om avtal och 40-timmarsvecka. I min situation blir det så oerhört uppenbart hur anpassad fackens och a-kassans verksamhet är till en arbetsmarknad som försvann för länge sedan. Har man fast jobb med fasta arbetstider på ett stort företag funkar facket och a-kassan jättebra. Blir jag arbetslös är jag det på heltid till jag hittar ett nytt heltidsjobb. Men om jag jobbar åt fem olika arbetsgivare, vill fakturera ett arbete då och då men ändå inte klarar att helt och hållet stå på egna ben som egen företagare, då kör det ihop sig.
Och mitt nya fack SJF verkar helt handlingsförlamade i den viktigaste frågan, att få ett slut på den helt galna vikariekarusellen. På vissa företag jag har jobbat har man snurrat in sig så mycket i sina interna och externa vikariat att de inte minns vem som hade tjänsten från början. Allt medan unga hungriga journalister blir utlasade så att någon annan ung hungrig ska få komma in och ränka ner sina dagar till sin utlasning. Fast det klart och tydligt står i LAS att det inte får gå till så.
Men att lämna facket helt och hållet är än så länge inte en variant som håller tycker jag. Då kommer det aldrig att hända något. Nej, jag ska vara kvar och jag ska fortsätta att vara en finne i röven på de här stofilerna. Facket som princip, en arbetarorganisation, är bra. Men den behöver en snar och kraftig uppdatering om hur det faktiskt ser ut i samhället. Det kommer inte gå att ändra tillbaka till den gamla goda tiden med långa fasta jobb till alla. Era medlemmar är kanske inte ens intresserade av såna anställningar. Se till att den nya tidens arbetsmarknad fungerar istället. Jag tycker den känns väldigt lovande. Den skulle kännas ännu bättre om man hade stöd av facket.
Posted by swepett at 5:24 EM | Comments (0) | TrackBack
september 23, 2005
Vad är det för fel på företagsledare?
I en undersökning gjord av TCO framkommer de konstigaste saker. Företagsledare är tydligen tveksamma till att anställa arbetslösa. Det liknar en gammal Hasse & Tage-sketch där en banktjänsteman konstaterar att "för att få låna pengar måste du ha pengar". Man måste alltså ha ett jobb för att få ett jobb. Har man råkat bli arbetslös är det bara att finna sig till rätta i sitt lilla svarta hål och anpassa sig till bidragsberoende resten av livet.
Sen vill de inte ha småbarnsföräldrar heller. Vänta nu, jag som trodde att yngre tjejer hade svårt att få jobb för att arbetsgivaren inte vill anställa någon som måste vara mammaledig snart. Om man då har klarat av det där med att vara mammaledig och har småbarn, då är man heller inte intressant helt plötsligt. Hur ska man bära sig åt för att överleva? Hur ska världen leva vidare om ingen får skaffa barn?
Posted by swepett at 3:14 EM | Comments (0) | TrackBack
augusti 12, 2005
A-kassan vill hellre att folk sitter hemma sysslolösa
![]()
Som arbetslös blir man hela tiden uppmanad av arbetsförmedlare med sträng uppsyn och a-kasseadminstratörer med barsk röst att man måsta ta alla arbeten som kommer i ens väg. Efter att ha spenderat 45 minuter i telefon med en (för ovanlighets skull) jättesnäll tjej på a-kassan får jag uppmaningen, "ta inte det jobbet". Är det så man löser arbetslösheten?
Problemet är att jag vill göra ett jobb där jag får betalt på faktura. I a-kassans värld innebär det att man har ett företag. Nu kan man fakturera utan att ha firma men det bryr sig inte a-kassan om. Fakturerar jag riskerar jag att bli av med min a-kassa så det enda tjejen i kundtjänsten kunde göra var att rekommendera något som är så vrickat så att klockorna stannar - ta inte det jobb som jag erbjudits. Jag har inte ens tjatat till mig jobbet. De ringer till mig och erbjuder mig ett jobb. Jag måste säga "nej tack".
"Starta en firma då", säger ni. Problemet är bara att jag inte har tillräckligt mycket jobb än för att starta en firma. För att bygga upp en kundkrets behöver jag lite stöd. Att stämpla de dagar man inte jobbar har varit en bra variant. Starta eget-bidrag kan vara ett annat. Det ska jag forska i på måndag.
Läs också detta.
Posted by swepett at 3:48 EM | Comments (0) | TrackBack
juli 6, 2005
Ska det vara så svårt att gå med i facket?
Så skulle jag byta fack då. SIF verkar inte gilla att jag inte jobbar inom deras verksamhetsområde. Journalistförbundet säger att man ska ha fyra veckors sammanhängande kontrakt för att få gå med. Perfekt. Efter mina veckor i juni som på pappret var två perioder med timanställning har jag nu gått på ett fyra veckors sommarvikariat. Sen har jag ju varit studerandemedlem i snart ett år så det borde inte vara några problem.
För att vara på den säkra sidan lämnade jag in ansökan en vecka innan jag började jobba. Kontraktsmässigt var jag inte anställd just den veckan men jag hade ju mina fyra veckor att se fram emot.
När jag väl börjar jobba en vecka senare hör jag av mig till den lokala fackklubben för att se om de har fätt min ansökan. Det har ju varit så tyst från dem. På vikarieträffen verkade de ju dessutom angelägna om att vi gick med i facket. Svaret kommer snabbt. "Vi behöver snacka."
Jag slår snabbnumret på telefonen och vår fackrepresentant meddelar att det kan vara lite problem. Problem för att jag var ju inte anställd när jag lämnade in min ansökan.
- Men jag hade ju kontrakt på de fyra veckorna som krävdes, försöker jag.
- Ja, fast du jobbade inte här när du lämnade in ansökan, får jag höra igen.
Till slut får jag intrycket av att fackrepresentanten tycker att jag har rätt. Fast kanske ändå inte. Det krävs ett samtal med pamparna i Stockholm.
Idag var det tre dagar sedan och jag har inte hört ett ljud än. Vill de ha mig som medlem? Om inte vill jag inte se en enda kampanj från facket om hur viktigt det är att gå med. Om hur viktigt det är som sommarjobbare att gå med. Om hur starka alla medlemmar i facket är tillsammans. Det är ju inte så att Journalistförbundet har världens bästa rykte om sig att ta hand om vikariesvängen som plågar de flesta nybakade journalister.
Posted by swepett at 8:27 EM | Comments (0) | TrackBack
maj 24, 2005
Slöa läkare
Jag hade länge varit sur på att min läkare alltid var sen och sedan var allmänt disträ. 150 spänn, hej, läget, gött, här är recept - det tog aldrig mer än två minuter. Alltid med en förvirrad blick och ett slappt handslag.
Sist jag var där trodde jag att jag hade tagit till ordentligt med tid genom att boka en tid 0830. Bussen till min praktik på Sydsvenskan skulle gå 0900 precis utanför dörren till läkarmottagningen. Morgonmöte 0930.
0825: Jag anländer till doktorn och betalar min avgift.
0830: En annan patient hämtas av min läkare.
0840: Nästa patient hämtas in.
0855: Äntligen kommer läkaren ut igen och... Hämtar in en annan patient.
0857: Jag lackar ur och begär pengarna tillbaka. Till svar får jag att jag borde planera bokningarna av läkarbesök bättre...
0900: Precis utkommen genom dörren ser jag bussen som jag missar.
Jag fick i alla fall mina pengar tillbaka och jag har inte varit tillbaka på samma läkarcentral sedan dess.
Fan, det var ju så nära och bra. Nu måste jag hitta en ny läkare.
Kan min förre läkare förresten ha varit den siste i västvärlden utan en dator på sitt kontor?
Posted by swepett at 10:59 FM | Comments (0) | TrackBack
maj 23, 2005
Flashback till livet som arbetslös
![]()
I fredags slutade jag skolan. Nu är man journalist och idag var jag tvungen att utsätta mig för den förnedring det är att gå till Arbetsförmedlingen. Jag tror inte att de kommer ge mig några jobb men jag måste gå dit för att få a-kassa.
Som journalist ska man vara inskriven på Arbetsförmedlingen Kultur. Av någon anledning är det jättesvårt att få äran att ingå i den här specialförmedlingens salta gäng. Innan min journalistutbildning var min officiella yrkestitel ljudtekniker. Det tog många år för mig att få bli inskriven på AF Kultur som ljudtekniker och när det till slut lyckades krävdes det massor av intyg och tveksamma blickar från förmedlarna. När jag sen väl var inskriven infann sig som vanligt den där kompakta tystnaden som bara en arbetslös som hoppas på hjälp från Arbetsförmedlingen får uppleva.
Ska man vara inskriven som journalist på AF Kultur måste man ha gått någon av de treåriga journalistutbildningarna. Har man som jag gått på folkhögskola måste man ha jobbat ett år som journalist efter utbildningen för att bli behörig för kulturförmedlingen.
Eftersom jag innan utbildningen var inskriven på AF Kultur som ljudtekniker konstaterade damen i kundmottagningen att jag skulle få skriva in mig idag. Men systemet klarade inte av att en ljudtekniker bytt karriär och ville bli journalist istället. Chefer konsulterades och till slut lyckades de skriva in mig som en ljudtekniker med journalistkompetens. Jag känner mig oerhört unik.
Jag träffade två klasskamrater på förmedlingen. Det lät som att den ene blev skickad till en annan förmedling och jag gissar att den andra, som blivit skickad till Kultur för att "de trodde hon skulle dit" nog fick göra ett tredje förmedlingsbesök under dagen.
AF:s system är hopplöst föråldrat och inte alls anpassat till dagens arbetssökande. Förra gången jag skulle skriva in mig på AF fick jag beskedet av datorn att jag hade för mycket datorkunskaper. Man ska kunna Mac eller PC. Inte Mac, PC och Unix-datorer. Man ska kunna Office-paketet, inte en miljard olika ljudredigeringsprogram och andra verktyg. Man får inte vara för duktig som arbetslös.
Efter en föreläsning om hur man söker jobb tyckte jag mig kunna höra en ton av upphetsning hos inskrivningsdamen när jag berättade att jag redan hade fixat två sommarjobb, på fina Sveriges Radio och Sydsvenskan dessutom! Hon blev så exalterad över min framåtanda att hon knappt kunde hålla post-it-blocket still när hon skrev.
Posted by swepett at 1:52 EM | Comments (6) | TrackBack
mars 1, 2005
Vilken pension?
Jag får brev om min pension hela tiden. Massor. Från olika bolag hela tiden känns det som. Och aldrig orkar man sätta sig in i hur det funkar eller vilken arbetsgivare som har med just det där pensionsbrevet att göra.
Jag har som många andra i min generation haft massor med arbetsgivare. Som frilansande ljudtekniker utan egen firma har jag nog till och med lite fler arbetsgivare än de flesta. Dessutom är ljudtekniker ett jobb som fackförbund och pensionsbolag har svårt att definiera. Man passar inte riktigt in i de traditionella yrkeskategorierna. Man är inte grovarbetande svetsare, man är inte kontorsråtta. Det blir aldrig så enkelt att även om jag byter arbetsgivare är mina arbetsgivare knutna till samma fack eller pensionsvarianter. Ibland är man privatanställd tjänsteman, ibland statsanställd tjänsteman. Ibland är man något annat. Tjänsteman, förresten? Som kryper omkring i lera och drar kablar? Tiderna förändras.
Och nu ska jag bli journalist. Det gäller att inte göra det för enkelt för sig.
I en del av breven står det hur mycket just de kommer att betala mig varje månad när jag har fyllt 65. Vissa av dem kommer att betala ut väldigt lite. Jag får en känsla av att jag varje månad efter 2035 kommer få en hel drös med utbetalningsavier som tillsammans förhoppningsvis ger mig tillräckligt med pengar för att överleva. Fast om man tittar på de placerad pensionspengarna och hur mycket de förlorar i värde år efter år verkar det troligare att jag får en hel drös med inbetalningskort istället.
"PS. Om du inte omfattas av ITPK kan du bortse från det här utskicket" stod det i brevet jag fick idag. Hur vet jag det? Kan de inte bara göra så att de skickar ut brev till de som omfattas av ITPK?`Vad betyder ITPK? Om jag inte omfattas, men ändå skickar in brevet där jag kan omplacera mina placeringar, som jag kanske inte omfattas av, vad händer då? Kan det kanske klassas som något slags bedrägeri?
Ja, Göran Persson, det här pensionssystemet är verkligen skit.
Posted by swepett at 3:48 EM | Comments (1) | TrackBack
februari 7, 2005
Ska vi leka doktor?
I morse lyssnade jag på Ekot. Först en nyhet om amerikanska soldater i Irak som inte var utbildade läkare men som ändå amputerade lemmar på fångar. Sedan får man höra att Göran Persson blivit hedersdoktor i medicin. Är inte det lite samma sak?
Posted by swepett at 9:28 EM | Comments (0) | TrackBack
december 29, 2004
Förarbesiktning behövs, inte bara för gamla och sjuka
I Sydsvenskan den 20 december läser jag om Stig Lindqvist från Båstad. Stig är 90 år och har bara en tredjedel kvar av sin syn. Oavsett detta tyckte Vägverket att det var en bra idé att förnya Stigs körkort.
– Det är ju många år sedan jag ens cyklade, säger Stig förvånat.
Vägverket försvarar sig med att läkarna har ett ansvar att rapportera om deras patienter inte är friska nog att köra bil. Problemet är dock att läkarna sällan gör det.
Men problemet är ju egentligen att körkortet är livslångt. Varför är det så? Det är inte bara sjuka människor som är farliga i trafiken. Jag känner en person som inte har kört bil på minst 34 år. Denna person tog körkort på den tiden som motorcykelbehörighet ingick i körkortet utan krav på motorcykelutbildning. Personen i fråga skulle alltså i morgon kunna gå ut och köpa den fetaste motorcykel du kan tänka dig och ge sig ut på allmän väg. Frågan är väl bara vem som dör först - föraren eller någon som råkar komma i vägen? För illa kommer det att gå, tro mig. Även om jag läste för ett par år sedan att motorcykeltillverkarna hade kommit överens om att motorcyklar för vanligt folk inte skulle gå snabbare än 300 km/h. Tack för det. Det känns tryggt.
Det finns också folk som är helt friska och som kör mycket. Som kör jättemycket till och med. Så mycket år efter år att de lägger sig till med fula ovanor som bara blir sämre och sämre med åren. Jag körde hem från Småland i helgen och råkade som vanligt ut för idioterna på småvägarna. Det verkar finnas flest av dem i Småland och Skåne. Vuxna män, för det är alltid män, i sina fina bilar som inte står ut med att ligga bakom en annan bil utan gör helt livsfarliga omkörningar. Även om det är en jättekö framför så tycks de ha ett tvång att avancera framåt, bil efter bil.
En lösning för att få bort både de sjuka, de ovana och de livsfarliga från vägarna skulle kunna vara en obligatorisk förarbesiktning. Våra fordon besiktas ju med jämna mellanrum och jag skulle påstå att dåliga förare orsakar fler olyckor än dåliga fordon. En lektion varannat år med en vägverksinspektör kan inte skada någon. Då kunde Vägverket få fler inspektörer också, något som skulle hjälpa alla de som står och väntar på att få köra upp.
Posted by swepett at 9:54 EM | Comments (0) | TrackBack
december 22, 2004
Hård stad?
"Nu är det ganska hårda kvarter här kan man säga, runt Möllevångstorget, det händer en hel del här."
När en snubbe skjuts ett kvarter bort vill man veta mer. Det var därför vi och våra gäster i måndags tittade på Sydnytts sena sändning. Och där står polisens informationsdirektör i Malmö, Lars Förstell och säger den där meningen.
Skrek ska jag inte säga att jag gjorde men jag sa ganska högt, "Vad säger han? Ska en talesman för polisen säga så?" I en enda mening bekräftade han alla fördomar om Möllevången. I 13 år har jag förklarat för vänner i Malmö och utanför staden att Möllevången inte alls är en hårdare stadsdel än andra. Att det måste vara 20 år gamla rykten som fortfarande hänger kvar. Men nehej, nu har polisen bekräftat att det visst är farligt här.
Fredrik Gertten skriver utmärkt om detta på kultursidan i Sydsvenskan idag. Klockrent är när han beskriver sin vän som när hon blir förhörd om skottlossningen av polisen svarar, "Om jag hört skotten, här smäller det hela tiden. Hade jag ringt polisen så hade ni inte kommit ändå." Jag håller inte med henne om att det smäller hela tiden, förutom möjligtvis kring nyår och påsk när folk kastar smällare och raketer på varandra. Men polisen bryr sig inte. Och nu har ju informationsdirektören förklarat varför. Det låter ju onekligen som de har gett upp.
Med den där meningen från Lars Förstell fick jag också veta hur våra vänner på Rosengård måste känna sig. När polisen står och säger saker i TV som man vet kommer få stora delar av staden att säga, "ja, där ser man, det är det jag alltid har sagt". Istället för att tala om att det inte är vanligt med dödskjutningar här. Man blir inte våldtagen eller mördad så fort man går utanför dörren. Ni behöver inte vara oroliga.
Posted by swepett at 10:55 FM | Comments (1)