mars 24, 2006

Inköpt i Brasilien

CD:
Pato Fu: Toda cura para todo mal
Chico Buarque: O malandro
Gilberto Gil: Kaya n'gan gaya (CD+DVD)
Gilberto Gil: Eletracústico
Various: Blue Note plays Sting
Various: Blue Note plays Prince

DVD:
Pato Fu: No Museu de Arte da Pampulha
Skank: Ouro Preto
Skank: Videografia (1994-2001) (Inslagen i gladpack(!))
Prince: Rave un2 the year 2000

Öl:
12 stycken Itaipava

Kläder:
En skjorta
Ett par långbyxor
Ett par skor
Ett par shorts
En kanga

Posted by swepett at 3:49 EM | Comments (3) | TrackBack

mars 23, 2006

Bussarna i Rio

Bussarna i Rio är livsfarliga fick vi höra från diverse håll, bland annat Lonley Planet. Man blir rånad och trakassaerad och chaufförerna kör som biltjuvar. Som det mesta man hör om Rio bör detta tas med en nypa salt.

Bussystemet i Rio är fantastiskt. Det går bussar hela tiden överallt. Det enda vi egentligen saknade var biljetter som gäller vid byte som vi har här i Sverige. En resa med bussarna kostar 1,90 reais, 2 exakt om du vill bli luftkonditionerad, och byter du buss får du betala igen. Det finns förstås busskort att köpa men det var inte riktigt smidigt när vi var i staden relativt kort tid.

Busschaufförerna kör ganska fort och ganska farligt kan man tycka vid en första anblick. Men efter ett tag inser man att det behövs i den trafik som Rio måste dras med varje dag. Alla kör som idioter men verkar ändå ha full koll. Man klämmer in sitt fordon där det finns plats och även om det verkar kaotiskt händer det sällan olyckor. Förarna verkar ha mer koll på omgivningen än vad svenska förare ofta har. Fast så fort går det inte heller. Dåliga vägar, stötdämpare och att bussarna kör på låga växlar med ganska högt varv gör att det känns som det går fortare än det gör. De hinner ju i alla fall stanna vid busshållplatserna. Nåja, nästan alltid.

Bussarna är bemannade av två personer, en chaufför och en som tar betalt. Det finns mindre bussar där chauffören tar betalt men vanligast är bussarna med två i besättningen. Personen som tar betalt har ett litet vändkors som man bli insläppt igenom när man har gjort rätt för sig. Det innebär att man har betalat i så jämna pengar som möjligt för att växeln vill de inte gärna bli av med. Man gör också bäst i att inte ha med sig för mycket packning för då kommer man inte genom vändkorset.

Innan jag åkte till Brasilien har jag glatt och högljutt stämt in i Malmös pensionärer när de gnäller på Malmös stadsbussar på Sydsvenskans insändarsida. När jag steg på 7:an i går vid Svågertorp inser jag dock att Skånetrafiken har rätt när de säger att Malmös bussar egentligen är ganska bra.

Posted by swepett at 11:30 EM | Comments (0) | TrackBack

mars 22, 2006

Nya bilder

Jag har laddat upp lite fler bilder till Flickr.

Posted by swepett at 10:57 EM | Comments (0) | TrackBack

mars 20, 2006

Halleluja på Ilha Grande

På vägen upp till vår pousada, vårt lilla hotell, här på Ilha Grande hör vi ett mycket kasst band repa i en kyrka. Kul att ungdomarna har något att göra. Vid 19-tiden inser vi att det inte var en repning utan en soundcheck. Kyrkan öppnar och bandet blåser på i en underbart ostämd kakafoni. Lite senare hör jag en man skrika från samma håll. Då och då jublar en folkmassa. Är det fotboll på puben? Är det konsert eller gatufest? Jag bestämmer mig för att gå och kolla och samtidigt leta efter lite kvällsmat.

Det är i kyrkan det låter. Alla sittplatser är fulla och längst framme på scenen står en sån där karismatisk predikant som man bara ser i amerikanska filmer. Han skriker och gormar och publiken sitter ibland tysta och hänförda och ibland jublar de som svar. Ibland talar de i tungor. Eller så pratar de bara portugisiska, det är svårt för mig som inte kan språket att avgöra. De pratar i alla fall engagerat för sig själv och i mun på varandra.

En man som ser ut att vara kyrkvaktmästare står i dörröppningen närmast scenen och gråter som på befallning. Helt plötsligt storbölar han som en treåring som cyklat omkull och i nästa sekund står han och ser ut som om han bevakar lokalen allvarligt så inget går fel. Plötsligt reser sig en man i gul skjorta upp i lokalen. Han sträcker båda armarna rakt ut och börjar snurra fram i mittgången. Han pratar för sig själv och ser svår ut och när han snurrar fram ser han ut som om han dansar grekisk Zorbadans. Han snurrar upp på scenen, förbi bakom predikanten och ner på vaktmästarens sida. Vaktmästaren är nu inne i n av sina gråtperioder. Mannen i gula skjortan snurrar ner mot sin plats och väl där vänder han. Han fäller också in sin ena arm mot kroppen och riktar den andra rakt fram. Nu liknar han mera en Kung fu-mästare när han smyger sig fram mot vår vän vaktmästaren, som fortfarande gråter som om Brasilien hade förlorat fotbolls-VM. Gulskjortan tar tag i vaktmästaren och drar ut honom på golvet framför predikanten. Trombonerna oljas upp och börjar ljuda så att kolibrierna flyr ut mot Atlanten. Inte ett öga är torrt i lokalen.

Jag bevittnar allt detta igenom de öppna fönstren i lokalen. Jag och en lokal kille tittar förundrat och runt om oss leker barnen som verkar helt oberörda av att deras föräldrar har närkontakt av tredje graden innan för lerväggarna. I ett litet utrymmer bakom scenen står några kvinnor och lagar pasteis, små ihåliga friterade smördegshistorier som innehåller ost eller räkor eller annat smaskigt. Jag tröttnar på spektaklet och går hemåt och får aldrig reda på om maten var till stjärnan på scenen eller om kyrkbesökarna käkar lite efter Carolaupplevelsen och diskuterar vilka tungor som kom ut ur munnen ikväll.

Väl tillbaka i mitt rum hör jag den gnisslande orkestern igen. Mest av allt ångrar jag att jag inte sprang hem och hämtade Minidiscen och mikrofonen som jag hade tagit med mig ifall något sånt här skulle komma i min väg.

Posted by swepett at 4:39 FM | Comments (1) | TrackBack

mars 16, 2006

Kort rapport från Ilha Grande

* Bilar: en. Tillhör den lokala polisen. Ser väldigt dammig ut. Jag har en känsla av att poliskåren på ön inte hamnar högst upp på listan när det ska delas ut nya polisbilar. Men vad ska de med bilen till? Det är förbjudet med motorfordon på hela ön. Fast det är klart, de ser inte helt spänstiga ut de där poliserna så de kanske inte vill be frånsprungna.

* Motorcyklar: en. Tillhör också polisen.

* Herrelösa hundar: drösvis. När fängelset här på ön lades ner i slutet av 90-talet fick vakterna inte ta med sig något tillbaka till fastlandet. Väldigt många av dem hade hundar och dessa hundar fick lämnas kvar på ön. Uttråkade hundar gör vad uttråkade hundar gör och nu är det fler hundar på ön. Men de är snälla. De lokala försäljarna är mer påflugna än hundarna.

* Hotellet: i stort sett tomt ända till Kungliga Yachtklubben dök upp idag med ett glatt gäng.

* Solfaktor: 3476. Det hade inte jag och jag har aldrig varit så sönderbränd på vissa delar av kroppen. Och då har jag ändå varit i de här delarna av världen tidigare. Fast jag är sämst på solskydd.

* Förbindelser till och från ön: en om dagen. Men betalar man tillräckligt många reais till en entreprenör med båt kan man nog ta sig till fastlandet när som helst. Väl på fastlandet går det 14 bussar om dagen till staden där drömmar blir till guld. Eller svår solbränna.

* Internetkoppling: via satellit. Funkar i intervaller. Det finns faktiskt ett trådlöst nät här på hotellet också men det blir vi inte insläppta på.

* Tillbaka till Rio: i morgon.

Posted by swepett at 10:51 EM | Comments (0) | TrackBack

mars 10, 2006

Omogna noteringar

I Rio finns en affär med damkläder som heter "Fisapan". I Brasilia finns barnklädesaffären "Kuka Maluca".

Posted by swepett at 2:06 EM | Comments (1) | TrackBack

mars 8, 2006

Foton

Det är lite struligt att ladda upp foton härifrån Brasilien men jag har lagt upp några på min Flickrsida. Mer bilder kommer senare.

Posted by swepett at 11:57 FM | Comments (0) | TrackBack

mars 5, 2006

Några timmar på stranden

Vanligtvis är det tydligen ganska lugnt på Ipanema en söndagseftermiddag. Men idag hade alla bestämt sig för att sluta sommaren med en smäll. I morgon börjar skolorna efter sommarlovet och då är det väl dags att skjuta av karnevalssäsongen ordentligt? Själv tyckte vi att det räckte med sol bakom molnen och en lätt bris efter att vi hade sambat mellan 20 och 05 i går.

I Rios eget surroundsystem i min solstol i eftermiddags låg havet och vågorna i en snygg bred stereobild framför mig. Bakom mig till höger närmade sig en partylastbil med ett brassband på taket. Vi fick först syn på en av de här bilarna när vi anlände till Rio och Jerry körde oss från flygplatsen. ”Vad är det där, en sopbil?”, frågade jag. ”No, it’s a speaker truck”, sa Jerry. Bakom skåpet med perforerade väggar bak på bilen gömmer sig stora högtalare istället för sopsäckar. På taket finns rum för en dj eller ett band. En likadan bil, fast nyare och snyggare och antagligen fabriksbyggd för det här ändamålet, användes i karnevalstågen i sambadromen i går kväll. Brassbandet som den här bilen på Ipanema hade med sig spelade sambaklassiker varvat med filmmusiken från Indiana Jones(!).

Bakom till vänster närmade sig ett sambatåg fyllt av människor i orangea kläder. Vi lyckades aldrig lista ut var de kom från men min teori var att vi bevittnade världens första sambatåg med Hare Krishna-deltagare. De rörde sig mot oss på ett lätt aggressivt sätt men de ville nog mest predika sambans evangelium.

Från en obestämd plats i rummet kommer ropen från strandförsäljarna. De flesta har en isbox med öl och läsk på ryggen och i handen en pinne med tomburkar på för att visa upp sortimentet. Andra säljer ett slags chips som ser ut som munkar. ”What’s in it?”, frågade jag våra lokala guider Liv och Jerry. ”Air”, blev svaret. De smakade mest damm och är väl mest till för att skapa merförsäljning hos ölförsäljarna. Klia min rygg så kliar jag din.

Bara för att man säljer varma saker behöver man inte stå still. Man kan ha en vagn linknande korvvagnarna i Sverige där man kokar majskolvar. Man kan ha plåtdunkar kring halsen där man har maté (ett slags sött te) och kaffe. Eller så kan man ha ost på pinne i ena handen och en bärbar tänd grill i andra. Vill någon handla slår man sig ner bredvid dem och utbyter ett par ord medan osten grillas till belåtenhet. Själva åkte vi till en 108-årig restaurant i Botafogo och njöt av kött och choppis (fatöl).

I morgon flyger vi till Brasilia.

Posted by swepett at 11:58 EM | Comments (1) | TrackBack

mars 4, 2006

Vardagen knackar på

När vi skulle hälsa på Bebel på Suipa möttes vi av det här. Allt är inte sol och bad i Rio de Janeiro. Under natten hade vapen stulits från ett militärförråd och militären misstänkte ett gäng i den närliggande favelan.

Posted by swepett at 2:36 EM | Comments (0) | TrackBack

februari 28, 2006

Lissabon till Rio

6.00 ringde telefonen och väckte oss i Lissabon. Inne i duschen funkade inte varmvattnet. Efter ett samtal till receptionen fick vi veta att det gjorde det visst. Det tar bara fem minuter(!) för värmen att komma igång. Att hotellet var nybyggt betyder uppenbarligen inte att allt är på topp. En extra stjärna blir det dock för vattentrycket i duschen. För första gången som jag kan minnas kunde jag inte använda fullt ös på duschen. Och jag gillar bra tryck i mina duschar!

På planet över Atlanten hann TAP med att visa tre filmer. Jag brukar inte vara sugen att se på film på plan men den första var thrillern ”One Hour Photo”, en ovanligt läskig film för att visas på ett plan. Speciellt som det var ett halvt dags på planet den här gången. Filmen var bra men jag irriterade på det dåliga ljudet man alltid har i sina lurar. När fimen var slut och jag började flippa bland ljudkanalerna upptäcker jag fler kanaler med filmljudet, där det lät mycket bättre. Nå ja, då vet jag det till hemvägen.

Allt pekade på att planet skulle gå till Rio via Sao Paolo men det landade i Rio först. Det där blir vi nog aldrig kloka på.

Väl på marken i Rio gick vi rakt in i fukt- och värmeväggen. 0 grader hemma, 13 eller så i Lissabon och nu var vi framme i 29 grader och en massiv luftfuktighet.

Efter en alldeles för lång väntan på vårt bagage blev vi till slut utsläppta ur tullen och möttes av våra värdar i Rio, Liv och Jerry. Stora leenden och kramar. Liv och Jerrys bil fick packas om ett par gånger för att få in allt vårt bagage men till slut kom vi iväg och gav oss av genom Rio. Vi försökte oss på en liten snabbrunda genom stan och längs med Ipanema och Copacabana men många gator var fortfarande avstängda efter karnevalen.

Liv och Jerry bor i en lugn och skön del av Rio vid botaniska trädgården, Jardim Botanico. Det finns vakter i vartannat gathörn som håller koll på bilar och omgivningen och det känns ganska tryggt. Efter lite avkoppling i lägenheten där vi fick tillgång till Internet trådlöst till min bärbara dator gick vi ner till en restaurang ett par kvarter bort. Vi började med ett par iskalla caipirinhas med passionsfrukt och fortsatte med öl till maten. Liv och Emma delade på en stuvning full med skaldjur och Jerry och jag käkade vildsvin som serverades med små torkade brödbitar. Mycket gott!

Innan vi gick hem för kvällen stannade vi i en juicebar. Den ser ut som vilken bar som helst här. Ett hål i väggen, en lång bardisk och ett par bord. Bardisken och borden är full smockade och alla njuter av sina fruktjuicer. Utan alkohol! Bara fräscha, nypressade, nyttiga fruktdrinkar. Vi fick prova på ett par frukter som vi inte som vi inte har hemma och gick sedan hem. På hemvägen lyckades Jerry ge bort sitt gamla kylskåp som vi bar ner på gatan tidigare. En av gatuvakterna var intresserade så då försvinner skåpet från gatan utan att vi behöver vänta på sopgubbarna.

Väl hemma stöp de flesta i säng. Liv och Jerry hade också varit ute på en semesterresa och var lite möra efter ombokade flyg och annat roligt. Jag satte mig i sängen ett tag och skrev ner de två första dagarnas rapporter och nu ska jag försöka komma överens med tanken att sova i trettiogradigvärme med lakan klibbande runt benen.

Posted by swepett at 11:43 EM | Comments (1) | TrackBack

februari 27, 2006

Vi reser iväg

Av någon anledning brukar alltid långresor börja tidigt på morgonen. Vår resa till Brasilien skiljer sig på det sättet att flyget inte lämnade Köpenhamn förrän 18.25 på kvällen. Det betydde att Emma hann med en jobbintervju i Lund som jag skjutsade henne till, vi hann käka en god Thailunch på vårt favoritställe och vi hann med att packa och pyssla i lugn och ro hemma innan vi hoppade på bussen till Svågertorp vid 15.30-tiden. Termometern visade 0.0 grader när vi lämnade lägenheten.

Malmös bussar är som vanligt inget bra ställe att åka med mycket packning. Busschauffören ser besvärad ut och bryr sig inte om att vänta med att köra iväg innan man har satt sig ner. Medresenärerna gör heller ingen stor ansats att försöka flytta på sig eller hjälpa till. De verkar mest undrar vad man har att göra på en lokalbuss med så många resväskor.

På Kastrup gick alt ovanligt smidigt. Jag var orolig för vad röntgenmaskinen i säkerhetskontrollen skulle säga om min nya coola, i mer än en bemärkelse, ryggsäck som är isolerad med metallfolie för att hålla innehållet kallt. Det visade sig inte vara något problem för att det blanka materialet är nog snarare plast än metall.

På planet hamnade vi efter vissa omflyttningar bredvid SAS-piloten Mikkel. Han pendlar varje vecka mellan sitt hem utanför Lissabon och jobbet i Köpenhamn. Han var ett stort fotbollsfan och berättade glatt om den gången Henrik Larsson ville flyga hem med honom från Skottland till Sverige. Planet var fullt men Mikkel lät honom flyga hela vägen i cockpit. Lite senare i vårt samtal visade det sig att Mikkel var född och uppvuxen i Gadstrup, en liten by som de flesta danskar inte ens har hört talas om. Emma har dock varit där många gånger, något som imponerade djupt på vår nye danske pilotvän. Det enda oroande var väl hans intag av rödvin på planet och historierna om haschrökning på Roskilde i hans ungdom. Fundera på det nästa gång ni flyger med SAS…

Sist vi flög till Brasilien för två och ett halvt år sedan flög vi också med det portugisiska flygbolaget TAP. I resan ingår då en övernattning i Lissabon. Förra gången blev vi incheckade på ett standardhotell men den här gången blev vi instoppade i nybyggda, fyrstjärniga VIP Arts Hotel. En underbar skapelse med rolig arkitektur, möbler och personal. Dessutom en chaufför i klassisk hisspojkeuniform.

Posted by swepett at 11:38 EM | Comments (1) | TrackBack