februari 10, 2007

Pappabloggar

Lena undrar om pappabloggnischen är upptagen. Först tänkte jag att hon var ironisk eller nåt. Det kryllar ju av pappabloggar. Men å andra sidan, Lena är inte pappa så vad hon för anledning att hålla på och läsa de där bloggarna? Det är väl bara jag som snöat in på dom på sistone.

Tanken att blogga om det slog mig förstås flera gånger. Först när Emma blev gravid, sen när Brasse föddes. Det är så mycket kul och jobbigt man vill berätta. Även om det bara är intressant för de närmaste är det ju ett bra sätt att dokumentera tiden med lillen. Men det blir ju inget skrivet! Hur ska man hinna med det? Hur hinner de andra papporna med det? Får man lite tid över som man vill spendera vid datorn hinner man ju knappt kolla sina mejl innan man ska byta blöjor, laga mat, kräka eller gå runt i cirklar med en bebis på axeln. Och då har jag ändå jobbat ovanligt lite sedan förlossningen. Vissa pappabloggare har heltidsjobb och hinner ändå blogga, och tydlige gulla med sina barn.

Skulle man karva ut en egen nisch som pappabloggare skulle man i så fall satsa på den lätt bittra, trötta stilen. Alla pappabloggar jag har läst hittills är nämligen äckligt positiva hela tiden. Jo, det är fantastiskt att vara förälder och barn gör de sötaste saker hela tiden. Men det är också jävligt jobbigt ibland.

En del handlar dock om döda barn. Skitjobbigt att läsa men säkert nyttigt för de drabbade att få skriva av sig och komma i kontakt med andra i samma situation.

En läkarperson vi var i kontakt med efter förlossningen tyckte inte man skulle "skrämma upp" andra tjejer med berättelser om det som var jobbigt under förlossningen. Jag kan förstå poängen med det men långt ifrån alla förlossningar är lugna tilldragelser. Ska man inte få en chans att förbereda sig på det då?

Men ska jag nu ändå pappablogga lite så kan jag meddela att Brasse fortsätter att vara sötaste barnet i världen. Han ler när man dyker upp efter att ha varit borta en stund och han är förälskad i en liten prasselblomma som vi fick som reklammuta från en stor blöjtillverkare. Han ler stort och berättar hemlisar för blomman. Ibland är det bra att ha ett språk som inte de stora förstår.

Posted by swepett at 11:55 EM | Comments (3) | TrackBack

januari 21, 2007

Oh, the glamour of being a småbarnspappa och ljudtekniker

Klockan är 02:44. Jag sitter på kontoret på Inkonst. Utanför dunkar lördagens klubb på, folk är fulla, glada och glamorösa. Här inne sitter jag och bokar babysim.

Posted by swepett at 2:44 FM | Comments (1) | TrackBack

december 13, 2006

Laleh och vår bebis

I förrgår satt Emma och jag och tittade på tv och väntade på vår lilla bebis som aldrig ville komma ut. På tv:n sjöng Laleh en ny låt som vi log lite mysigt åt när hon sjöng om hur hon som bebis kämpade för att vara kvar i mammas mage. I dag är jag pappa efter ganska hemska 24 timmars förlossning och jag är så gråtmild att jag storbölar bara jag läser texten nedan.

Jag föddes en morgon i juni en helvetes natt
24 timmar för att jag skulle våga ut
Men jag kämpade, kämpade allt för att vara kvar
Där inne med mamma och jag
Där inne med mamma och mamma ...

Dom la mig vid bröstet först då,
först då blev det varmt
Och mamma hon visste mitt namn,
Mamma hon viska mitt namn
Det kanske inte är farligt att va
Här ute träffade jag far
Här ute träffade jag pappa, pappa ...

Moder natur eller gud eller heliga kraft
Hur ska man göra för att
Hur ska man göra för att det ska bli sådär varmt
Nu när man är stor
Nästan större än mor
Nästan större än mamma, mamma ...

Posted by swepett at 8:11 EM | Comments (4) | TrackBack

december 6, 2006

I väntan på de små

Idag är det tio dagar sedan vår son skulle ha fötts. Men än tyder inte jättemycket på att han har planerat att ta sig ut snart. Mamman har lite värk här och där men inget som tyder på de riktiga förlossningssmärtorna. Barnmorskan och glada supportrar runt omkmring oss fnissar lätt och säger med söt röst att, "jaaaaa, man vet inte när de kommer ut, de bestämmer själva de små liven." Jättegulligt.

Vi längtar efter vårt barn. Men nu börjar vi bli frustrerade. Jag som frilansar har fått hela min planering upp- och nervänd. Jag har knappt tjänat pengar på två veckor på grund av att jag vill vara med när det är dags att åka till förlossningen. Jobb som gick att boka om börjar nu närma sig för andra gången och riskerar att få bokas om ännu en gång. Om de överhuvudtaget går att boka om. Konserter jag ska köra ljud på ändrar man inte direkt. Band och publik skiter i om ljudteknikern ska ha barn. Kompositören på tillfälligt besök i Danmark som jag ska intervjua åker hem till England igen. Säger "lycka till" men kan inte heller planera sina liv efter journalistens frus mage.

Man får en känsla av att vara synsk. Snart ska jag och frun till sjukhuset och hon ska ha ont och plågas, sjuksköterskor och barnmorskor ska springa omkring. Men vi vet inte när. Som att veta säkert att vi ska råka ut för en stor olycka och bli inlagda på sjukhus snart, men vi vet inte exakt vilken dag. Eller vänta på den stora examensdagen, men inte veta vilken dag läraren ska väcka en klockan halv fem på morgonen med en spann vatten mellan benen och säga, "nu kör vi slutprovet direkt!" Vi som var så förberedda och peppade börjar nu bara bli ledsna, frustrerade och sura.

Fast jag är säker på att den dagen Brasse bestämmer sig för att titta ut, då kommer bekymmer om jobbplanering och såna världsliga bekymmer försvinna med en gång.

Posted by swepett at 12:09 EM | Comments (7) | TrackBack